Under det halvår som gått sen jag anmälde mig till Öppet Spår har jag tränat som aldrig förr. Vi har flyttat från stan till landsbygden och bor nära fina stigar att både springa och cykla på. På vintern går det skidspår förbi huset och det är bara att hoppa på dem från altanen. Tillgängligheten är mycket god, alltså. Jag har slitit ut mina trailskor på bara ett år och planerar för att ha flera par igång samtidigt framöver. Vad hände? Jag är ju inte någon löpare.
Jo, men det blev ju pandemi. Jag slutade gå till gymmet, dels pga restriktioner och att det var oklart om jag skulle få plats om jag väl gick dit. Men också för att jag inte hade någon lust att utsätta mig för smitta utanför mitt jobb, där jag absolut och med all säkerhet utsätter mig för möjlig covid-smitta varje dag. Jag är ju högstadielärare, vad annars? Så när våren kom (mycket tveksamt och med snöfall långt in i maj) kastade jag mig ut i skogen och sprang. Sen blev det sommar och jag ägnade min välförtjänta semester åt att springa mer. Lite cykel och nån simning har jag petat in, men mest har jag sprungit. Planen i mitt huvud var att springa en halvmara innan semestern var slut. Jag vet! Det är dubbelt så långt som min vanliga långa sträcka som ligger mellan 10 och 12 km. Gjorde ett första försök, halkade och slog upp handen på en vass pinne eller nåt – fick gå hem med handen högt och en uppgiven känsla. Sen tog semestern slut och jobbet började. Träningen första jobbveckan var tung och jag oroade mig för att ha tappat allt på bara en vecka – det kändes ju lätt under semestern!
För en vecka sedan slog jag ändå till. Det var en sval och fin söndagsmorgon, jag laddade vätskeryggan med vatten, gels, Dextrosol och en bar. Podcasts i öronen och en planerad sträcka. Jimmys ord rullade som ett mantra – gå uppför, ta det lugnt hela tiden. Njut av gåvilan.
Jag drog iväg ner mot Bocksbosjön, via stigen mellan Lisselängen och Hyttebacken. En favoritstig med lagom svängar, spänger och backar. Sen runt sjön och upp mot Kalltjärn. Den backen är sjukt brant och har ett eget segment på Strava där den heter Branta jävla backen – helt rätt.
Stigen mot Källtjärn har körts upp av skogsmaskiner och är lite svårsprungen, men det blir säkert bättre. Fortsatte mot Skrikarboda, där var det nåt jippo – kanske PRO? Sen stigen ner och bort mot trollporten, där jag tog stigen upp istället för vägen. Sprang förbi stället där jag gjort illa handen med lätthet. Upp till Blankhult gick det rätt segt på stigarna, det är smalt, backigt och knixigt. Det gjorde inget när jag skulle spara på energin, tänkte jag. Från Blankhult fortsatte jag mot Tomasboda, här är det min hemmastig och jag ökade farten en stund. I Tomasboda var det några som tältade och jag smög runt för att inte störa, medan jag tog sikte på Högsta punkten. På vägen dit tog jag en omväg till skulpturen Nybyggaren, som jag inte varit vid innan. Samma konstnär har också gjort både trollet vid trollporten och en fin orre i Bocksboda.
Tog en liten energipaus vid högsta punkten innan jag vände ner mot vinterleden och följde vägen till Rysstorget. Där slog jag mitt distansrekord på 15 km, fick en liten dipp och stannade för att fylla på och titta lite på utsikten.
Vägen tillbaka ner mot Lisselängen gick segt, men jag tuffade på. Såg en och annan svampplockare i skogen som verkade njuta av det fina vädret. Nere vid Lisselängen insåg jag att min planerade rutt skulle bli ca 2 km kort. Skickade ett sms till Ola och frågade vad han trodde om möjlig förlängning. Nere vid Lisselängen fortsatte jag mot Hyttebacken igen, så nu var jag inne på samma rutt för andra gången. Tänkte att om jag tar mig runt Kalltjärn borde det räcka, så jag skulle slippa komma hem med mindre än 21 km. Rundade sjön i sakta mak igen och svängde upp på den där superbranta stigen en gång till. Klockan sa 18 km.
Jag sprang på, uppför den minst lika branta stigen som går upp till KFUM:s stugor vid Kalltjärn. Pausade lite där, tog en Dextrosol och vände ner. Mötte ett par som var ute med blåbärshinkarna och som hälsade glatt. Sen hände det! Jag kom ut i en glänta och när jag sprang över en liten bro så tickade klockan över den magiska gränsen 21 km! Hurra! Jag joggade på och kom upp i Getingedalen, vid vägen hem. När jag kom ut till vägen slog jag av klockan och promenerade den sista biten hem. Trött i benen, glad i hela kroppen! Jag kunde!
Jag antar att jag är en löpare nu. Om jag inte varit det hela tiden sedan jag började springa. Antagligen är det så. Tur att det inte automatiskt gör att jag inte kan hålla på med cykel eller skidåkning, eller nåt annat jag också vill göra. Är du en löpare?
Ja, alltså. När jag startade den här bloggen var det för att jag behövde skriva av mig mina funderingar inför mitt Vasalopp den 4 mars 2018. Vill du, kan du scrolla ner och läsa om det, hur det var innan och hur jag sammanfattade mitt långa snöiga lopp efteråt. Något som jag tänkte mycket på medan jag åkte där, var hur människor kunde göra om samma galenskap flera gånger. Det verkade ju helt vansinnigt! Så, nu är jag här. Med en startplats till Öppet Spår 2022. Frågor på det?
Framöver kommer jag att fundera här igen. På träning, kost, vila och säkert lite annat också. Välkommen att följa med!
Vilken grej, vilket lopp! Hur folk får för sig att göra det flera gånger är för mig en gåta… men idag är jag sååå mallig! Här är mitt Race Report.
Energigrejer till loppet. Inga små mängder…
Start 01:52. Cyklar genom lite regn i Vadstena och tappar nåt ur ryggfickan. Oklart vad. Kollar så att det inte är glasögonen. Hittar stabila ryggar och tar mig till Ödeshög fort. Noll koll på klockslag men min färddator håller koll på cyklad tid. Tar en gel varje timme, biter hål i plasten så jag slipper stanna eller tänka på skräpet. Ödeshög är lugnt och ganska tyst, folk är sammanbitna men positiva. Det är ju finfint väder. Släcker lampan. Rullar vidare och kommer på att jag inte vet var Gränna ligger. Studsar genom Gränna en stund senare, sen vidare mot Jönköping. Var Gränna före eller efter Ölmstad? Minns inte. Dricker kaffe och äter banan i Ölmstad i alla fall. Fina utförslöpor till Jönköping, här går det undan och jag kommer fram snabbt. Har blivit varnad för backarna efter Jönköping så min tanke har varit att pedalerna ska snurra lätt och jag ska inte bli trött.
Jönköping är ju längst ner på sjön! Wow, nu är det bara 2/3 kvar. Bara… ut ur Jönköping och mina medcyklister pustar och frustar. Några går uppför. Jag rullar på med lätta pedaler och kör om många. Härlig känsla! Ropar och hejar på dem jag kör om. Det är långt till Fagerhult.
Får pepp av Dorota i Hjo.
Nu blir det svårt med motivationen. Dessutom blir jag sömnig! Får stanna och klämma en koffeinshot. Inser också att det var en sån jag tappade på första guppet i Vadstena…
Jag tar några ryggar, pratar med några medcyklister på vägen. Fler än jag har det tufft mentalt och vi peppar varann, hjälps åt att dra. Får stanna och kissa i skogen, så himla praktiskt det är med bibs… NOT!
I Fagerhult äter jag bulle, dricker kaffe och lite blåbärssoppa. Måste ju hålla mig vaken!
På väg till Hjo vill hjärnan att ögonen ska blunda, bara lite..? Nej! Stannar och klämmer i mig en gel trots att det inte gått en timme. Cyklar en stund med en farbror från Åmål som är allergisk mot backar. Börjar få kramp i tårna. Dricker mer. Det är ont om skyltar och jag undrar om Hjo har försvunnit. Till slut kommer skylten som säger 5 km till depå i Hjo! Hurra! Rullar genom Hjo och det är jättefint. Många morgonpigga är ute och hejar och tittar på oss knasbollar som är ute och cyklar. Kör på med bulle, blåbär och kaffe. Byter några ord med en och annan, försöker strö lite energi omkring mig. Det kostar mig inget men kan hjälpa den som får lite pepp att klara nästa backe. Eller nåt. Ut ur depån och jag pratar med två tjejer som startat timmen före mig, sen ser jag en bekant hängmatta! Där ligger Dorota och klappar fram cyklister. Jag stannar, får en kram och massor med pepp innan jag rullar vidare. Bara 13 mil kvar…
Sammanbiten i Boviken.
Efter Hjo blir ögonen trötta igen och det är fortsatt svårt med motivationen. Det är mycket skog och få skyltar, svårt att veta hur långt det är kvar. Min färddator har ont om batteri och har slutat visa fart. Jag inser också (efter en orimligt lång stund) att den har slutat räkna kilometer… det kan ju inte fortfarande vara 187 km jag cyklat… När Karlsborgsskylten kommer känns det riktigt bra, jag blir glad! Nu går det lätt en stund igen. Jag får sällskap av ett par killar som fått slut på energi. Vi växeldrar fram till kontrollen, pratar lite och får tiden att gå lite snabbare. I Karlsborg finns det kaffe, banan och nytt vatten och ny sportdryck till mina flaskor. Det är 35 grader varmt får jag veta, och jag ser flera som häller vatten över huvudet för att svalna lite. Över lag är stämningen god i Karlsborg. Jag får några hejarop på vägen ut ur kontrollen men ser inte riktigt vem det kan vara. Det kommer några rejäla backar och jag kommer upp i svindlande farter på väg nerför. De två milen till Boviken går ganska fort, även om de långa, sega uppförsbackarna inte är superkul. Kontrollen i Boviken är full av peppiga funktionärer och här verkar cyklisterna glada också. Kaffe, banan och lite vila tar jag. Plockar fram mobilen och tar en bild och skickar iväg. Ser en prognos om att jag ska få en sjukt bra tid men tycker mest det verkar osannolikt. Pappa skriver massor i chatten om tider och fart. Det är fortfarande långt kvar.
Väntar på att få köra ut ur depån i Boviken.
I Aspa luktar det pappersbruk. Backarna är långa och sega och hjärnan tycker att vi borde vara klara med det här nu. Hur länge kan man egentligen cykla? Passerar chipläsningen och svänger runt en krök.
När jag tittar upp kommer en mötande bil med ett bekant registreringsnummer – det är ju vår bil! Jag stannar och vinkar och Ola stannar också! Härligt! Jag berättar hur det känns, hur trött jag är och Ola är superpeppad! Det går fort. Snart är det bara sista biten från Hammarsundet kvar!!
Helena ska möta mig vid Stjernsund, strax före bron, har hon lovat.
Helena hade med sig kaffe!
Jag svänger runt och in på vägen som leder till Motala, spanar efter Helena. Precis innan det blir 2+1-väg kommer hon rusande över vägen! Hon har just kommit fram hon med, trodde att hon inte skulle hinna. Jag får kaffe, nytt kallt vatten och några kex. Hon har med massor av andra saker men jag är inte hungrig. Kan bero på den regnbåge av gel jag tryckt i mig… apropå det tar jag en sån också, innan jag kramar Helena och rullar ut mot de sista 45 km.
Jag delar upp vägen i huvudet: lilla bron, stora bron, depå. Sen nerför, Brattebrobacke, sen några backar till innan Medevi. Bestämmer att jag får gå uppför backarna om jag vill. Hammarsundsbron är lång när man åker bil – ännu längre när man cyklar. Jag kör på, växlar ner och pedalerna snurrar lätt och driver mig uppför. Lugnt och fint. Jag kör om många trötta cyklister på väg upp och är så pigg att jag rullar förbi kontrollen. Jag fikade ju nyss! Förbi Hammar, Harge och vidare mot Motala. Vägen smalnar av och det kommer ett gäng små knäppar. Det är trångt med både bilar, skåpbilar och lastbilar bland alla cyklister, men alla tar det lugnt och tillochmed de omkörande klungorna verkar ta det hela med ro. Brattebrobacke rullar jag uppför lika lätt som bron. Ner, upp, ner och upp. Sen kommer skylten jag väntat på – Medevi! Men backen upp till den kontrollen hade ingen sagt något om! Lång OCH brant! Jag kör på lättaste växeln och pratar med en man från Fredrikshof om varför det är en backe just här?!
Depån i Medevi.
Sen kommer depån. En kille sover i skuggan, cyklister kliver stönande på och av sina cyklar. De serverar bubbelvatten, så gott! Jag tar en sista gel och rullar ut. Nu är det mindre än 20 km kvar. Tar rygg på en liten grupp som håller bra fart. Pratar lite om hur mycket vi längtar till Motala och målet nu. Det kommer många snabba klungor på omkörning och jag funderar på hur fort det egentligen går i en sån där klunga. De flesta är sjukt organiserade och rör sig synkroniserat och snyggt.
Förbi Lemunda har Helena sagt att jag ska njuta av den vackra vägen och sånt. Jag gör mitt bästa, men tänker nog mest på att det snart är över. Ut på stora vägen och in i Motala susar vi. Nu är det många på vägen samtidigt, det är som att avstånden mellan cyklisterna krymper när vi närmar oss målet. Farten ökar också. Nu ska man pressa ut det sista ur sina stackars muskler (om man hade nåt kvar)… Börjar undra var det där målet är när jag ser en stor uppblåsbar portal – där! Där! Jag blir alldeles tårögd – jag har klarat det!! Jag som inte har cyklat längre än nio mil på någon runda i år, och som har kämpat med tankarna på att skita i det här ganska länge. Jag gjorde det! Plötsligt rullar jag förbi chipläsningen och sen är det tvärstopp. En stor klunga har nyss gått i mål och blockerar effektivt all väg framåt. Långsamt går vi, hur många cyklister som helst, längs den långa strandpromenaden i Motala. På båda sidor står vänner, familj och supportrar beredda med blommor, kramar och kameror.
Wow! Vi gjorde det!
Mååååål!
Ola dyker upp på sidan med kameran och jag blir ännu gladare. Får en kram innan jag går vidare mot medaljerna och maten. Jag känner mig inte hungrig men tycker ändå att det mest logiska borde vara att äta nåt. Jag möter Ola. Får byta skor och får en kall vattenflaska, sätter mig på trottoaren bredvid cykeln medan Ola går och köper en skryttröja i tältet. Stämningen är på topp, alla är glada – tillochmed de som haltar eller har bandage nånstans. Vi går mot bilen och jag hämtar mat och en kall öl på vägen. Byter några ord med en kille som nyss kommit i mål och som gått in i väggen tidigt, men som lyckades komma igen och ta sig i mål (med paus för tupplur vid vägkanten). Överallt ligger folk och vilar i sina bilar och på gräsmattor. Det är smällvarmt ute och jag ser fram emot att åka hem, duscha och vila lite.
Jag är så stolt! Mallig, glad och sprallig! Jag gjorde det! Ensam (men ändå inte) cyklade jag 300 km runt Vättern. Det var fantastiskt väder, ingen vind, uppehåll, och molnigt på förmiddagen. Jag fick inga problem med cykeln, gick inte in i väggen och kraschade inte. Jag hörde nog en krasch i Bankeryd, där det var en lång utförslöpa med en skarp kurva, men jag såg inga andra krascher. Punkteringar såg jag många. Tappade energigrejer, lampor, reflexer och kläder. Pauser i vägkanten för sömn, mat eller annat. Alla slags cyklister cyklade på alla slags cyklar. Ingen var arg eller sur (egentligen).
Vad vill jag säga? Det var en fantastisk grej att göra! Svinjobbigt. Jag har lärt mig mer om mig själv och min kapacitet, kroppens förmåga att anstränga sig i så många timmar utan att gå sönder. Det är ju konstigt. Ibland är man ju helt slut efter en dag av ingen aktivitet. Ändå orkar man vara uppe ett helt dygn och cykla i mer än hälften av tiden.
I måndags stack jag ut och sprang efter jobbet. Tänkte milen först, men ändrade mig på väg till motionscentralen. Jag frös när jag cyklade hem från bussen, så jag tog på mig en extra tröja innan jag gav mig av hemifrån. Tänkte att det var kallt.
Sen gick allt snett. Astmamedicinen jag behöver på våren låg kvar hemma, så jag flåsade som en blåsbälg på speed. Jag var för varmt klädd. Jag hade druckit alldeles för mycket kaffe och för lite vatten, så jag hade kaffesmak i hela munnen och mådde nästan lite illa. För mycket kaffe ger också bonusen kissnödig. Sen knöt skosnöret upp sig. Två kilometer in på min löprunda hade jag kunnat vända om och gå tillbaka till bilen, sur och gnällig. Åka hem, sätta mig i soffan och sura.
Fast jag vet ju hur bra jag mår när jag har tränat, fast jag kanske inte är superpepp. Alltså knöt jag skosnöret. Tog av extratröjan och knöt den runt magen. Höjde volymen på Shuffla, shuffla och sprang tills jag var tvungen att ta kisspaus. 3,5 kilometer! Inte illa ändå. Flåset var bättre, jag var inte för varm och skosnöret höll sig i skinnet. Vände och sprang med lättare steg mot målet. Slog dessutom pers på sista kilometern.
Skitnöjd med mig själv åkte jag hem, drack en liter vatten och lagade middag åt maken som jobbat sedan svinottan.
Hur hanterar du det, när universum motarbetar dig? 😉
Jag funderar en del på styrketräning. Jag gillar att gå till gymmet när det inte är så mycket folk, men ogillar verkligen att trängas bland maskiner och redskap, lukta på andras svett och få vänta på att göra min sista övning… Blä! Tilläggas kan att på det Friskis-gym som ligger närmast mig ”tränar” också en hel del skolelever i tonåren på eftermiddagarna. Eller ja, de hänger i klasar kring någon maskin, en av dem gör tre reps, sen ska det snappas, en ringer sin mamma osv.
Jag kan träna på morgonen, före frukost, utan problem. Det kan inte alla. Däremot är jag inte lika bra på att komma iväg på kvällarna, när alla andra nattar barn och sånt. Alltså är det morgonträning som gäller. Det vill säga, jag måste tänka ett steg till när jag planerar mina jobbdagar, så jag inte lägger en massa grejer för tidigt och inte hinner med träningen.
En annan vinst med styrketräning på morgonen är att jag kan köra dubbla pass de dagarna om jag vill – styrka på morgonen och kondition (löpning, cykel etc) efter jobbet. Grymt bra om man har en tajt vecka och ändå vill få till träningen.
Hur gör du för att pussla in träningen i vardagen? Eller tränar du helst på helgen?
Nej, jag har ingen träningshets. Men jag vet med mig att jag mår så mycket bättre om jag får träna i veckorna. Mer energi, bättre humör, mer tålamod med allt möjligt… Du som läst tidigare inlägg vet att jag inte tränar för att gå ner i vikt eller räkna kalorier eller bygga upp en viss muskel. Jag har andra mål med min träning, förutom att må bra vill jag fortsätta se vad min kropp egentligen klarar, vad jag kan träna den att göra. T ex springa en mil med glädje, cykla en massa mil och simma i en älv.
Idag har jag valt att inte träna. Vi skulle egentligen åkt iväg och myst i skidspåren, men vi valde att stanna hemma.
Det senaste året har ett sådant val fört med sig lite panik, lite ångest och en stunds redigering av träningsschemat för att känna att kontrollen inte är tappad. Nu känns det helt okej. Jag ska inte göra något planerat lopp förrän den 6 juli (Vansbro) och jag behöver inte ha någon panik över träningen till det – det är fortfarande is på sjöarna och öppet vatten-säsongen är lång.
Känslan av frihet och lugn går bra ihop med stoltheten över mitt Vasalopp. Jag fixade att träna i ett år till det. Jag klarade av fyra Halvklassikergrenar, återhämtade mig från revbensbrott och pedalvurpor, och hade kul med min träning.
Jag har lärt mig att jag mår bra av att träna mycket. Jag blir mer lättirriterad och instabil i humöret om jag inte hinner/kan/orkar träna. Träningen kommer att finnas kvar högt uppe på prioriteringslistan, eftersom den gör mig till en bättre människa både mentalt och fysiskt.
En annan sak jag lärt mig är att mina vänner finns kvar, fast de suckat alla de gånger jag tackat nej till after work, fester och andra sociala saker pga ”måste träna till ett eller annat lopp”. De har hejat och peppat och fyllt långa messenger-trådar med kommentarer när jag varit ute på tävlingsbanorna och kämpat. Fina hejaklacken!
Tomheten är där, den också. Vilket är mitt mål nu? Vad ska jag göra nu? Fast det är nog inte tomt så länge till. Hittills planerar jag lite löst för de här sakerna under 2018:
Vårruset
Hjälmaren runt (vid fint väder) Tjejvättern Vansbrosimningen Triathlon-stafett med Sofia och Matilda Varbergs Sommargiro med Helena Tjejmilen Å-stadsloppet
Kanske något på MTB? Kanske något terränglopp? Vem vet. Nu ska jag slappa lite till.
Det här är mitt Race Report. Det är inte en detaljerad beskrivning av hela mitt Vasalopp, för vissa delar är helt enkelt lite suddiga, diffusa. Inte helt orimligt när man betänker att jag faktiskt åkte 90 km på skidor, på 11 timmar och 23 minuter. Blankt. Jag ska ta er igenom hela min dag, den som började 02:48 och slutade typ 22:48. En 20-timmarssöndag.
Provar fartdräkten kvällen före.
02:48 ringde klockan. Det var inte tal om att snooza. Dels för att jag inte hade tid med det, men mest för att jag var för nervös. Hur skulle det bli? Vad skulle jag vara med om? Skulle jag verkligen klara det?
Den obligatoriska inför-bilden till sociala medier.
Etapp 1 var enkel. Gå upp, ät gröt, åk till Mora för att ta bussen till Sälen. Det var jag och Andy som skulle åka skidor, och Ola skulle skjutsa till bussen. När vi kom till Vasaloppsmässan var det fullt av människor med skidfodral, väskor med ombyteskläder och stirrig nervös blick. Plockade fram bussbiljettens QR-kod i telefonen, blippade in mig och gick mot en buss. Andy hade velat ta allra första bussen, men så blev det inte. Han var nog lite skuffet över det. Bussresan till Sälen var konstigt tyst. På en buss full av människor med gemensamt intresse kan man annars tänka sig att det ska småpratas en del, men på bussen var stämningen en helt annan. Sammanbiten och fokuserad. När vi kom fram sa busschauffören nåt kul: ”Försök att kliva av i samma ordning som ni klev på bussen, så hittar ni era skidor lätt i bagageutrymmet.” Skidåkarna i bussen skrattade nervöst och stelt. Klockan var typ 06.
Jag hittade ett skidfodral som såg bekant ut, öppnade och kollade att det var mina skidor innan jag gick mot start. Klokt, skulle det visa sig. Tog vägen om en lämplig bajamaja, och passerade de långa köerna till de främre startleden. Till min startfålla var det ingen kö. Bara att gå in och hitta en lucka för mina skidor. Jag la ut mina skidor, la ner fodralet i min säck och kollade på snöfallet, som lystes upp av strålkastare längs hela det långa startgärdet. Tog en bild och la ut på insta. Sedan stängde jag av telefonen och stoppade ner den i väskan. Ses i Mora.
Startgärdet i Sälen.
När man står still på ett enormt startgärde som vibrerar av nervositet, fokus och lagrad energi (tack för formuleringen, Jacob Hård) blir världen lite konstig. Det är som att vara på en annan planet. Jag tog en promenad och drack varm choklad. Ställde mig i en kö till en bajamaja och stod där i en halvtimme. Sen gav jag upp och gick tillbaka till mina skidor. Jag fick leta lite, det var ju inte bara jag som ställt mina stavar precis så. Mer rutinerade åkare hade blinkande lampor på sina stavar. Någon hade en ballong.
Här nånstans började speakern ropa upp en person som tagit fel skidor och omgående skulle ta med de skidor hen tagit och gå tillbaka till sin buss. Skidornas rätta ägare väntade där med ett par andra skidor och stavar…
Nu var det nästan ljust. Speakern började ladda upp för start och friskis-ledarna på de höga podierna ledde uppvärmningsövningar för 15.000 skidåkare. Överdragskläder stoppades i säckar. Jag väntade så länge jag kunde. Skulle äta min sista banan strax före åtta hade jag bestämt, men bananen gömde sig i väskan och jag fick vara utan. Precis när jag lagt min säck på rätt ställe och bara väntade på start så blev jag hungrig. Typiskt. Start om fem minuter, jag är hungrig och kissnödig.
Sen rörde det på sig. Långsamt, som ett superlångt godståg satte sig skidormen i rörelse. I startled tio hör man inte startskottet. Det bara börjar. Klockan var åtta.
Sakta, sakta, gick Vasaloppet igång. Passerade första chipavläsningen i ett långt pip och sedan var det kö. Karlbergsleden, släng dig i väggen. Med stavarna så nära kroppen som möjligt saxade vi alla i ultrarapid uppför backen. Det småpratades, klevs på trugor och skidor. Ingen armbågade någon eller sa nåt ilsket, det var ju liksom inget man kunde påverka. Snubben i dinosauriedräkten var där. Han som var utklädd till viking också.
Det svängde, sen plattade det ut och vi passerade skyltar som markerade Vasaloppets högsta punkt. Sen var det myråkning och långsamt gick farten upp. Det tog ett tag att hitta en grupp som åkte i ett tempo som var lagom. Spåren var sladdriga och mjuka, och snön föll på oss. Tittar man på tv-bilderna ser det ut som väldigt välordnade rader av myror som kryper fram över myren. Publiken hade tagit sig ut på skoter – de kokade kaffe över öppna eldar och hejade på skidåkare. Det var en fin utflyktsdag, inte så kallt, inte så blåsigt, och med ett lätt snöfall.
Det var tyst, förutom frasandet av skidor mot snö. Alla var fokuserade på att hitta sin fart och passera de som var långsammare. Jag var hungrig. Skyltarna visade 86 km till Mora. Det kändes liksom inte som ett avstånd jag kunde relatera till, hur långt är 86 km? Till Smågan var det 7 km. Där tänkte jag äta en bulle för att tysta min knorrande mage. Efter ett tag kom vi till Smågan. Det kändes overkligt, var jag verkligen ute på det här äventyret nu? På riktigt? Jag hade tagit mig till den första kontrollen, där Kalle Moraeus brukar intervjua de som tas av första repet. Sen kom en liten stunds besvikelse – i Smågan får man inga bullar, bara sportdryck och vatten. Nåja, det finns bullar på nästa, tänkte jag och gav magen lite sportdryck innan jag åkte vidare. Den stora massan av skidåkare rörde sig genom kontrollen i lagom fart för att man inte skulle behöva stanna, utan kunde promenera på sina skidor och dricka samtidigt. Mot Mångsbodarna!
Det var platt myr till Mångsbodarna och det var bara att åka på. Staka, diagonala. Åka om när det fanns plats. Ta en bra rygg och ligga efter den och spara kraft. Jag tänkte att jag skulle kunna ta slut om jag gasade på för mycket, så jag la mig bakom andra som höll lagom fart och tog det lugnt. När vi kom till Mångsbodarna var jag jättehungrig! Som tur var fanns det bullar, blåbärssoppa och buljong. Hurra. Jag åt bulle, drack diverse varm dryck medan skidåkarna sniglade sig genom kontrollen. Hejade på SVT:s åkande reportrar på vägen ut ur kontrollen.
Mot Risberg. Det var backigt och segt. Vi passerade Tennäng, ett ökänt kallhål. Det var inte så kallt där, men det kändes ändå att det blåste till lite kallt ibland. Här blir det lite diffust, jag vet inte riktigt hur länge det var till Risberg, men klumpen av skidåkare tunnades ut lite hela tiden. I Risberg gjorde jag samma som i Mångsbodarna. Åt bulle, drack blåbärssoppa och buljong. Det gick bra. Skavsåret under foten från Halvvasan sved, hungern var där som en gnagande kompis och jag åkte på. Nästa stopp skulle vara Evertsberg. Halvvägs!
Jag visste att till Evertsberg är det lite längre än till de första tre, som det är ca en mil mellan. Dessutom är det bergspris för eliten i Evertsberg, så jag antog att det skulle vara klättring upp dit. Det var det, en ganska brant klättring. Jag hade ingen egentlig tidsuppfattning under loppet. Jag hade kommit till Smågan klockan 10, för där såg jag en klocka, men sen var inte tiden nåt jag egentligen tänkte på. Reptiderna har jag stirrat på sedan januari, eftersom jag har haft banprofilen uppsatt vid min dator på jobbet, men de var som bortblåsta ur huvudet.
Känna sig stark i fartdräkt är viktigt.
Kliv, kliv, överlev, tänkte jag på vägen upp mot Evertsberg. Det var en saxande klump av skidåkare som gnetade sig upp till kontrollen. Där stod Ola och Lena och hejade! Hurra! Jag sniglade genom kontrollen, drack det vanliga och åt bulle. På andra sidan kontrollen fick jag kramar, torra handskar och torr buff, och förevigades av Ola. Sedan skulle det bli utförsåkning. Nu hade jag åkt mer än halva. Mer än halva Vasaloppet var klart!
14 km till Oxberg. Någonstans strax före Oxberg skulle jag komma in på spår där jag åkt förut, både Tjejvasan och Halvvasan går ju som en ögla från starten innan man passerar Oxberg. Det gick utför länge, superskönt. Flera backar var helt sönderplogade och man fick bara gilla läget och åka mellan vallar av nysnö, antingen ploga eller bara stå på. Här och där vurpades det, men det verkade inte vara någon som gjorde illa sig. När vi närmade oss Oxberg kom Lundbäcksbackarna. Segt och tungt gick det. Jag pratade lite med en åkare bredvid som tyckte det var ganska tufft att uppförslutet pågick så länge. Jag ryckte lite på axlarna inombords, tänkte kliv, kliv, överlev och var väldigt nöjd med att jag tagit det ganska lugnt de föregående 6 milen. Benen hade ork kvar.
I Oxberg bytte jag mössa och drack lite Cola hos Ola och Lena, som åkt dit. Ja, jag åt och drack det vanliga också. Började bli lite trött på allt det söta, men eftersom jag fortfarande var hungrig var det bara att tugga bulle. En bulle räckte ungefär 3 km, sen kom hungern tillbaka. Från Oxberg är det nerför till Hökberg. Korta kilometrar. Dessutom är det 9 km till Hökberg, sen 9 km till Eldris och därifrån är det 9 km till Mora. Tre korta sträckor kvar. Typ bara en Tjejvasa. Det här går ju bra, sa jag och drog iväg mot Hökberg.
I backarna ner från Oxberg fick jag sällskap med en tjej från Mora. Vi pratade om chips, skidåkare och lite vad som helst på vägen till Hökberg. Det var skönt att tänka på annat än skidåkning. Hökberg levererade det vanliga tilltugget och drycken. Sen en mycket god chokladkola som Lena hade med sig. Mindre än 2 mil nu. Kämpa på. Här någonstans fick jag koppla in pannbenet och börja mana på mig själv. Det blev skönare att ligga bakom än att dra om och faktiskt åka i närheten av min egen fart. Kom igen, Anna! Mindre än 2 mil kvar!
Det började skymma, ljuset försvann sakta. Till Eldris är det platt och bara att diagonala på. Spåren var oerhört sladdriga, och ibland visste man inte om det var skidspår eller spåren efter föregående åkares stavar som skidorna åkte i. Det blev ganska skumt innan jag nådde fram till Eldris, och de sista hundra meterna var det svårt att se spåren. Sen kom jag till ett vackert upplyst Eldris. Ljusslingor, marschaller och glada funktionärer som serverade kaffe till bullarna. Kaffet var ljuvligt! Hjärnan vaknade till och peppade igång kroppen. 9 km kvar! Längs spåren hade man satt ut marschaller fram tills elljusspåren började. Vid 5-kilometersskylten satt en klocka i en tall. Kvart i sju. Jag skulle klara det på under 12 timmar!
Nu var det bara att köra på. Eller alltså, gneta. Det fanns ingen körning i kroppen, men gnet, det fanns det. Jag pratade och hejade på de åkare som jag åkte bredvid. Snart framme!
Jag visste att det var många backar de sista 5 kilometerna. Jag tänkte att det inte borde vara fler än fem, men om jag räknade med sju så skulle jag bli glad när det inte var så många. Alltså räknade jag uppförsbackar. Gnetade upp, åkte ner. Gnetade upp, åkte ner. Det är 10 backar de sista fem kilometerna.
Kilometerskyltarna visade plötsligt 2. Publiken hejade och manade på oss, på andra sidan skogen ser ni Moraparken! Bara lite kvar nu! Där var den. Moraparken. Staka, staka, diagonala, diagonala. Tryck ut det sista ur benen nu, för sen är det vila. Runt kurvan på campingen. Massor av hejarop, koskällor och applåder bar oss fram mot Auckland-bron. PIP! Förvarningen gick iväg till alla som följde i appen och på sajten. Upp, ner och runt kurvan. Upplopp! Jag klarade det! Tårarna steg i ögonen och jag tryckte på med benen. Gasa, kräma ur det sista!
Foto: Ola Karlsson Widmark.
Där! Målportalen! Med armarna i luften och tårar i ögonen gled jag över mållinjen. Jag kunde! Jag klarade det! HURRA! Ola fick en kram och jag torkade tårarna och kramade en medåkare som var lika glad som jag. Med tomma, stela ben gick jag och lämnade chipet, fick mjölk och varm saft och sen mötte jag Ola och hans föräldrar. Tårar igen. Lättnad.
I mål. Äntligen.
Jag gick i mål 19:23. Sedan tog jag bussen till Prästholmen, hämtade min säck och följde lämmeltåget till ishallen där jag tog bussen tillbaka till målområdet. Fick en korv. En jättegod korv med bröd! Jag var ju fortfarande hungrig.
Vi åkte hem till Olas föräldrar halvvägs till Orsa. Dusch och mat. Spaghetti med köttbullar, det godaste jag ätit på länge. Sedan ramlade jag i säng vid tio, men det tog ett tag att varva ner och försöka smälta dagen. Jag hade klarat det. Jag åkte skidor från Sälen till Mora. Jag bröt inte ihop på vägen. Jag ramlade inte i nån backe. Jag klarade det!
Lycklig och trött somnade jag ungefär 20 timmar efter att min dag börjat.
Bland alla nojiga frågor som jag egentligen inte behöver ställa men som jag ältar ändå (ska jag ha med mobilen? hur kommer det vara på bussen till Sälen? kommer jag hitta en bra plats att lägga skidorna på? hur mycket kommer jag frysa i första backen?) har jag faktiskt kommit på en vettig fråga. Hur äter jag på söndag morgon? Vad ska jag äta?
Ja, men faktiskt. Bussen från Mora går mellan 04.00 och 04.30. Det innebär att jag går upp ca 03 och äter gröt. Men sen är det fortfarande flera timmar till starten och jag kommer att behöva äta en gång till. Vad ska jag äta då? Pannkakor? Smörgås? Banan? En bananskiva med honung på? Randi 🙂
Bananer. Jag tar med bananer på bussen. Punkt. Bestämt. Sluta fundera nu.
Äntligen! Så kändes det också. Vi skulle få avsluta vår halvklassiker, som egentligen skulle börjat med Halvvasan förra året men som pga brutna revben fick avslutas med årets halva.
Så här gick det till: Halvvasan är på en tisdag. Vi har inte sportlov. Alltså tog vi tåget mot Mora på måndagskvällen, efter att jag jobbat nästan hela dagen. Ola mötte upp utanför mitt jobb med skidorna. När vi kom till tåget insåg vi att precis ALLA andra också skulle med det tåget. Avgångarna före och efter hade blivit inställda, så det var smockfullt. Tjoho, trängas i flera timmar med några hundra människor med baciller…
Vi blev lite sena, men kom till Borlänge i lagom tid för att byta till nästa tåg. Bytte gjorde också snubben som under första halvan av resan stadigt verkat mer och mer förkyld. Nu satt han och hostade och rosslade öppet…
Vi kom fram, åt god mat i trevligt sällskap och fick prata gamla Vasaloppsminnen, förhoppningar och funderingar. Sedan åkte vi hem för att sova. Jag läste om Öppet spår måndag, där några verkliga hjältar och hjältinnor hade trotsat den sibiriska iskylan för att skida nio mil och nu visade bilder på förfrusna fingrar, rimfrost i ansikten och skadade kroppsdelar. Sov lite lagom bra.
Morgonen kom och det var bara -14. Svärmor kokade gröt till alla. Jag nojade lite över klädsel men tog till slut mitt vanliga underställ plus en extra löpartröja, mamelucker med vindpanel och mina vanliga skidkläder. Och så ullstrumpor, tunna och varma.
I Oxberg var det -12 och blåste istappar (kändes det som). Med vanliga vinterjackan över skidkläder och överdragskläder sprang vi mot nummerlapparna och stadiums lilla tält, där jag skulle köpa varmare vantar. Köpte ett par tumvantar som man kan dra på utanpå de vanliga skidhandskarna och stavarna. Tillbaka till bilen för att skriva på etiketten till nummerlappen och få upp värmen igen. Funderade och bollade med maken om kläder, hur skulle vi tänka? Hur skulle jag tänka? Åka med överdragskläder på? Åka med väst? Bestämde mig för att lämna överdragskläderna ändå och köra i de kläder jag tänkt, plus de nya vantarna. Knölade ner jackan i säcken det sista jag gjorde och hann in i startfållan med en minut kvar till start. Behövde inte stå och frysa!
När starten gick var jag varm om fingrarna i mina vantar och det gick rätt fort att få upp värmen när man väl kom in i skogen, där det inte blåste så mycket. Där det var mer öppet var det mest ansiktet som blev kallt. Alltså, mot Vasslan. Jag startade i Vasaloppsledet, med samma mål som mina medåkare – genrep och kanske seedning till söndagens Vasalopp. Det var skräpigt i spåren, det hade blåst ner mycket bark, lavar, barr och pinnar från tallarna och det kändes som att allt fastnade i tejpen under skidorna. Upp mot Vasslan gick det riktigt bra, jag tuffade igång och sedan gick jag på i ganska lugnt tempo. Drack vatten i Vasslan och kände mig pigg och sugen på mer.
Vägen mot Oxberg var inte alls lika lång som på Moraloppet (se HÄR) och jag dippade inte alls. Dieselmotorn tuffade på och jag hade både bra glid och fäste. Tog rygg på startnummer 330 som höll ganska jämn fart med mig.
I Oxberg fanns det bara kall dryck, något som mina nedkylda luftrör tyckte var trist. Jag stannade bara till här, benen kändes starka och jag tuffade på. Det blåste riktigt kallt på sina ställen och näsan försvann helt ett par gånger, men i Oxberg hade jag ändå blivit så pass varm att de nya vantarna hamnat i fickan. Fick sällskap med 330 igen och snackade lite innan han tog fart och försvann. Det gick lite långsammare ett tag, och jag funderade på att pausa. Jag är ändå rätt så lättlurad, för jag lyckades lirka med mig själv ända till Hökberg. Där snöade det ordentligt. Jag drack lite mer, klämde i mig en gel och drog iväg. 50 meter från Hökberg gjorde jag en nödlandning när skidorna högg i en himla massa bråte i spåret, men det var mest min stolthet som blev lite stukad. Tror inte nån såg…
Blev ikappåkt av 330 efter utförsbackarna och snackade lite om Moraloppet innan jag sackade efter igen. Glidet var ändå rätt bra och det gick bra att varva stakning och diagonalåkning för att inte bli för trött. Jag försökte tänka på att inte rusa iväg i uppförsbackarna och därmed inte dra på mig mjölksyra med ganska långt kvar. Laddade med sportdryck och en (fryst) power bar i Preems tält halvvägs till Eldris. Segade mig uppför den sega slakmotan och längtade till mål…
Eldris! Hurra! Mindre än milen kvar. Här fanns det varm sportdryck men inget kaffe. Försökte intala mig att det bara var spurten kvar, men den lätta gick jag inte på. Efter ett par km stannade jag och klämde i mig en gel som muta innan sista etappen började. Sedan var det bara att köra på.
Jag pratar rätt mycket med mig själv, och tror att det var rätt många av de andra åkarna som hörde hur jag hejade på mig själv när det blev tungt. Antar att alla gör det, men alla gör det inte högt…
Kilometerskyltarna är rätt trevliga när de räknar ner från 5. Kroppen hade börjat protestera här någonstans och farten sjönk lite, men jag hade långt ifrån slut på soppa. Sista kurvan före Mora är fantastisk. Som man har längtat. Ner under vägen, runt den skarpa kurvan och sen ser man Moraparken. 2 km kvar. 1 km kvar. Publiken hejar och klappar, man ser åkare som redan gått i mål komma gående mot duscharna i Moraparken. Sen kommer Aukland-bron. Chipet blippar i förvarningsläsaren och de som tar emot vid målet börjar spana uppför det långa upploppet mot kurvan.
Det är ett långt upplopp. Målportalen hägrar långt där borta, och jag tittar på publiken – små barn som klappar i händerna, förväntansfulla släktingar och vänner med kransar och dalahästar att hänga om halsen på sina Vasaloppshjältar. Precis vid målet stod svärfar med mobilen i högsta hugg och hejade. Armarna i luften – MÅL! Tittade på klockan – tio minuter bättre än Moraloppet! Åh! Även om man inte jagar tider så är snabbare tider inte otrevligt. Vi gick in och värmde oss medan vi väntade på Ola, som skulle komma i mål efter ungefär en halvtimme. Sedan ställde vi oss vid målet och hejade på alla andra som kom i mål och spanade efter Ola. Han kom efter ungefär en halvtimme och halvklassikern var klar! Vilken grej!
Screenshot av min målgång från Vasaloppets målkamera.
Jag är nöjd med loppet. Jag hade energi kvar när jag kom i mål, även om jag självklart var trött. Kroppen kändes bra, stark och uthållig. Jag hade mindre ont i diverse kroppsdelar än efter Moraloppet.
Nu laddar jag om. Äter pasta, bröd och extra mycket av allt. Vilar. På söndag smäller det på riktigt.
Eller, som min svägerska säger, efter Vasaloppet är det vår. Alltså är det vår om 8 dagar.
Träningen är avklarad. Jag har gjort allt jag har kunnat.
Materialet är inköpt. Nya pjäxorna har testats och är godkända.
Nervositeten ökar. Jag nojar över allt från skoskav till hur kärva spåren är om det är -15.
Maten. Den ska vi knappt prata om. Eller är det just det vi ska göra? Jag gillar mat och äter gärna god mat. Jag har ingen komplicerad relation till mat, utan äter det mesta. Jag är nyfiken och provar gärna ny mat. Jag gillar inte fiskbullar, men det är det fler än jag som inte gör.
Så, varför allt detta skrivande kring mat? Jo, för den spelar en så viktig roll i min träning och prestation i skidspåren. Utan energi ingen åkning. Veckan som kommer blir speciell. Jag ska ladda med kolhydrater. Det blir inte svårt, för jag gillar verkligen kolhydrater! Men det går ju att få tunnelseende för mindre. Måste jag äta pasta till frukost, lunch och middag? Får jag äta onyttig, fet mat? Kan man äta godis?
Mitt svar är tydligt och kort på alla mina egna frågor: Ät det du vill. Ät det du tycker om och mår bra av. Ät lite extra stora portioner i slutet av veckan. Krångla inte till det.
Så det blir mitt budskap till dig som läser, oavsett om du ska ladda med kolhydrater till ett lopp eller om du är en sån som helt enkelt funderar på mat med jämna mellanrum: Krångla inte till det. Det är bara inte värt det.
Mot framtids segrar - Annas Vasalopp och andra lopp 