En riktig skitrunda

I måndags stack jag ut och sprang efter jobbet. Tänkte milen först, men ändrade mig på väg till motionscentralen. Jag frös när jag cyklade hem från bussen, så jag tog på mig en extra tröja innan jag gav mig av hemifrån. Tänkte att det var kallt.

Sen gick allt snett. Astmamedicinen jag behöver på våren låg kvar hemma, så jag flåsade som en blåsbälg på speed. Jag var för varmt klädd. Jag hade druckit alldeles för mycket kaffe och för lite vatten, så jag hade kaffesmak i hela munnen och mådde nästan lite illa. För mycket kaffe ger också bonusen kissnödig. Sen knöt skosnöret upp sig. Två kilometer in på min löprunda hade jag kunnat vända om och gå tillbaka till bilen, sur och gnällig. Åka hem, sätta mig i soffan och sura.

Fast jag vet ju hur bra jag mår när jag har tränat, fast jag kanske inte är superpepp. Alltså knöt jag skosnöret. Tog av extratröjan och knöt den runt magen. Höjde volymen på Shuffla, shuffla och sprang tills jag var tvungen att ta kisspaus. 3,5 kilometer! Inte illa ändå. Flåset var bättre, jag var inte för varm och skosnöret höll sig i skinnet. Vände och sprang med lättare steg mot målet. Slog dessutom pers på sista kilometern.

Skitnöjd med mig själv åkte jag hem, drack en liter vatten och lagade middag åt maken som jobbat sedan svinottan.

Hur hanterar du det, när universum motarbetar dig? 😉

Annonser

Styrketräning

Jag funderar en del på styrketräning. Jag gillar att gå till gymmet när det inte är så mycket folk, men ogillar verkligen att trängas bland maskiner och redskap, lukta på andras svett och få vänta på att göra min sista övning… Blä! Tilläggas kan att på det Friskis-gym som ligger närmast mig ”tränar” också en hel del skolelever i tonåren på eftermiddagarna. Eller ja, de hänger i klasar kring någon maskin, en av dem gör tre reps, sen ska det snappas, en ringer sin mamma osv.

Jag kan träna på morgonen, före frukost, utan problem. Det kan inte alla. Däremot är jag inte lika bra på att komma iväg på kvällarna, när alla andra nattar barn och sånt. Alltså är det morgonträning som gäller. Det vill säga, jag måste tänka ett steg till när jag planerar mina jobbdagar, så jag inte lägger en massa grejer för tidigt och inte hinner med träningen.

En annan vinst med styrketräning på morgonen är att jag kan köra dubbla pass de dagarna om jag vill – styrka på morgonen och kondition (löpning, cykel etc) efter jobbet. Grymt bra om man har en tajt vecka och ändå vill få till träningen.

Hur gör du för att pussla in träningen i vardagen? Eller tränar du helst på helgen?

Nej, jag har ingen träningshets. Men jag vet med mig att jag mår så mycket bättre om jag får träna i veckorna. Mer energi, bättre humör, mer tålamod med allt möjligt… Du som läst tidigare inlägg vet att jag inte tränar för att gå ner i vikt eller räkna kalorier eller bygga upp en viss muskel. Jag har andra mål med min träning, förutom att må bra vill jag fortsätta se vad min kropp egentligen klarar, vad jag kan träna den att göra. T ex springa en mil med glädje, cykla en massa mil och simma i en älv.

Varför tränar du?

Frihet. Eller?

Idag har jag valt att inte träna. Vi skulle egentligen åkt iväg och myst i skidspåren, men vi valde att stanna hemma.

Det senaste året har ett sådant val fört med sig lite panik, lite ångest och en stunds redigering av träningsschemat för att känna att kontrollen inte är tappad. Nu känns det helt okej. Jag ska inte göra något planerat lopp förrän den 6 juli (Vansbro) och jag behöver inte ha någon panik över träningen till det – det är fortfarande is på sjöarna och öppet vatten-säsongen är lång.

Känslan av frihet och lugn går bra ihop med stoltheten över mitt Vasalopp. Jag fixade att träna i ett år till det. Jag klarade av fyra Halvklassikergrenar, återhämtade mig från revbensbrott och pedalvurpor, och hade kul med min träning.

Jag har lärt mig att jag mår bra av att träna mycket. Jag blir mer lättirriterad och instabil i humöret om jag inte hinner/kan/orkar träna. Träningen kommer att finnas kvar högt uppe på prioriteringslistan, eftersom den gör mig till en bättre människa både mentalt och fysiskt.

En annan sak jag lärt mig är att mina vänner finns kvar, fast de suckat alla de gånger jag tackat nej till after work, fester och andra sociala saker pga ”måste träna till ett eller annat lopp”. De har hejat och peppat och fyllt långa messenger-trådar med kommentarer när jag varit ute på tävlingsbanorna och kämpat. Fina hejaklacken!

Tomheten är där, den också. Vilket är mitt mål nu? Vad ska jag göra nu? Fast det är nog inte tomt så länge till. Hittills planerar jag lite löst för de här sakerna under 2018:

Vårruset
Hjälmaren runt (vid fint väder)

Tjejvättern
Vansbrosimningen
Triathlon-stafett med Sofia och Matilda
Varbergs Sommargiro med Helena
Tjejmilen
Å-stadsloppet

Kanske något på MTB? Kanske något terränglopp? Vem vet. Nu ska jag slappa lite till.

Vasaloppet 2018

Det här är mitt Race Report. Det är inte en detaljerad beskrivning av hela mitt Vasalopp, för vissa delar är helt enkelt lite suddiga, diffusa. Inte helt orimligt när man betänker att jag faktiskt åkte 90 km på skidor, på 11 timmar och 23 minuter. Blankt. Jag ska ta er igenom hela min dag, den som började 02:48 och slutade typ 22:48. En 20-timmarssöndag.

IMG_3815
Provar fartdräkten kvällen före. 

02:48 ringde klockan. Det var inte tal om att snooza. Dels för att jag inte hade tid med det, men mest för att jag var för nervös. Hur skulle det bli? Vad skulle jag vara med om? Skulle jag verkligen klara det?

img_4684.jpg
Den obligatoriska inför-bilden till sociala medier.

Etapp 1 var enkel. Gå upp, ät gröt, åk till Mora för att ta bussen till Sälen. Det var jag och Andy som skulle åka skidor, och Ola skulle skjutsa till bussen. När vi kom till Vasaloppsmässan var det fullt av människor med skidfodral, väskor med ombyteskläder och stirrig nervös blick. Plockade fram bussbiljettens QR-kod i telefonen, blippade in mig och gick mot en buss. Andy hade velat ta allra första bussen, men så blev det inte. Han var nog lite skuffet över det. Bussresan till Sälen var konstigt tyst. På en buss full av människor med gemensamt intresse kan man annars tänka sig att det ska småpratas en del, men på bussen var stämningen en helt annan. Sammanbiten och fokuserad. När vi kom fram sa busschauffören nåt kul: ”Försök att kliva av i samma ordning som ni klev på bussen, så hittar ni era skidor lätt i bagageutrymmet.” Skidåkarna i bussen skrattade nervöst och stelt. Klockan var typ 06.

Jag hittade ett skidfodral som såg bekant ut, öppnade och kollade att det var mina skidor innan jag gick mot start. Klokt, skulle det visa sig. Tog vägen om en lämplig bajamaja, och passerade de långa köerna till de främre startleden. Till min startfålla var det ingen kö. Bara att gå in och hitta en lucka för mina skidor. Jag la ut mina skidor, la ner fodralet i min säck och kollade på snöfallet, som lystes upp av strålkastare längs hela det långa startgärdet. Tog en bild och la ut på insta. Sedan stängde jag av telefonen och stoppade ner den i väskan. Ses i Mora.

IMG_5959
Startgärdet i Sälen.

När man står still på ett enormt startgärde som vibrerar av nervositet, fokus och lagrad energi (tack för formuleringen, Jacob Hård) blir världen lite konstig. Det är som att vara på en annan planet. Jag tog en promenad och drack varm choklad. Ställde mig i en kö till en bajamaja och stod där i en halvtimme. Sen gav jag upp och gick tillbaka till mina skidor. Jag fick leta lite, det var ju inte bara jag som ställt mina stavar precis så. Mer rutinerade åkare hade blinkande lampor på sina stavar. Någon hade en ballong.

Här nånstans började speakern ropa upp en person som tagit fel skidor och omgående skulle ta med de skidor hen tagit och gå tillbaka till sin buss. Skidornas rätta ägare väntade där med ett par andra skidor och stavar…

Nu var det nästan ljust. Speakern började ladda upp för start och friskis-ledarna på de höga podierna ledde uppvärmningsövningar för 15.000 skidåkare. Överdragskläder stoppades i säckar. Jag väntade så länge jag kunde. Skulle äta min sista banan strax före åtta hade jag bestämt, men bananen gömde sig i väskan och jag fick vara utan. Precis när jag lagt min säck på rätt ställe och bara väntade på start så blev jag hungrig. Typiskt. Start om fem minuter, jag är hungrig och kissnödig.

Sen rörde det på sig. Långsamt, som ett superlångt godståg satte sig skidormen i rörelse. I startled tio hör man inte startskottet. Det bara börjar. Klockan var åtta.

Sakta, sakta, gick Vasaloppet igång. Passerade första chipavläsningen i ett långt pip och sedan var det kö. Karlbergsleden, släng dig i väggen. Med stavarna så nära kroppen som möjligt saxade vi alla i ultrarapid uppför backen. Det småpratades, klevs på trugor och skidor. Ingen armbågade någon eller sa nåt ilsket, det var ju liksom inget man kunde påverka. Snubben i dinosauriedräkten var där. Han som var utklädd till viking också.

Det svängde, sen plattade det ut och vi passerade skyltar som markerade Vasaloppets högsta punkt. Sen var det myråkning och långsamt gick farten upp. Det tog ett tag att hitta en grupp som åkte i ett tempo som var lagom. Spåren var sladdriga och mjuka, och snön föll på oss. Tittar man på tv-bilderna ser det ut som väldigt välordnade rader av myror som kryper fram över myren. Publiken hade tagit sig ut på skoter – de kokade kaffe över öppna eldar och hejade på skidåkare. Det var en fin utflyktsdag, inte så kallt, inte så blåsigt, och med ett lätt snöfall.

Det var tyst, förutom frasandet av skidor mot snö. Alla var fokuserade på att hitta sin fart och passera de som var långsammare. Jag var hungrig. Skyltarna visade 86 km till Mora. Det kändes liksom inte som ett avstånd jag kunde relatera till, hur långt är 86 km? Till Smågan var det 7 km. Där tänkte jag äta en bulle för att tysta min knorrande mage. Efter ett tag kom vi till Smågan. Det kändes overkligt, var jag verkligen ute på det här äventyret nu? På riktigt? Jag hade tagit mig till den första kontrollen, där Kalle Moraeus brukar intervjua de som tas av första repet. Sen kom en liten stunds besvikelse – i Smågan får man inga bullar, bara sportdryck och vatten. Nåja, det finns bullar på nästa, tänkte jag och gav magen lite sportdryck innan jag åkte vidare. Den stora massan av skidåkare rörde sig genom kontrollen i lagom fart för att man inte skulle behöva stanna, utan kunde promenera på sina skidor och dricka samtidigt. Mot Mångsbodarna!

Det var platt myr till Mångsbodarna och det var bara att åka på. Staka, diagonala. Åka om när det fanns plats. Ta en bra rygg och ligga efter den och spara kraft. Jag tänkte att jag skulle kunna ta slut om jag gasade på för mycket, så jag la mig bakom andra som höll lagom fart och tog det lugnt. När vi kom till Mångsbodarna var jag jättehungrig! Som tur var fanns det bullar, blåbärssoppa och buljong. Hurra. Jag åt bulle, drack diverse varm dryck medan skidåkarna sniglade sig genom kontrollen. Hejade på SVT:s åkande reportrar på vägen ut ur kontrollen.

Mot Risberg. Det var backigt och segt. Vi passerade Tennäng, ett ökänt kallhål. Det var inte så kallt där, men det kändes ändå att det blåste till lite kallt ibland. Här blir det lite diffust, jag vet inte riktigt hur länge det var till Risberg, men klumpen av skidåkare tunnades ut lite hela tiden. I Risberg gjorde jag samma som i Mångsbodarna. Åt bulle, drack blåbärssoppa och buljong. Det gick bra. Skavsåret under foten från Halvvasan sved, hungern var där som en gnagande kompis och jag åkte på. Nästa stopp skulle vara Evertsberg. Halvvägs!

Jag visste att till Evertsberg är det lite längre än till de första tre, som det är ca en mil mellan. Dessutom är det bergspris för eliten i Evertsberg, så jag antog att det skulle vara klättring upp dit. Det var det, en ganska brant klättring. Jag hade ingen egentlig tidsuppfattning under loppet. Jag hade kommit till Smågan klockan 10, för där såg jag en klocka, men sen var inte tiden nåt jag egentligen tänkte på. Reptiderna har jag stirrat på sedan januari, eftersom jag har haft banprofilen uppsatt vid min dator på jobbet, men de var som bortblåsta ur huvudet.

img_6781.jpg
Känna sig stark i fartdräkt är viktigt.

Kliv, kliv, överlev, tänkte jag på vägen upp mot Evertsberg. Det var en saxande klump av skidåkare som gnetade sig upp till kontrollen. Där stod Ola och Lena och hejade! Hurra! Jag sniglade genom kontrollen, drack det vanliga och åt bulle. På andra sidan kontrollen fick jag kramar, torra handskar och torr buff, och förevigades av Ola. Sedan skulle det bli utförsåkning. Nu hade jag åkt mer än halva. Mer än halva Vasaloppet var klart!

14 km till Oxberg. Någonstans strax före Oxberg skulle jag komma in på spår där jag åkt förut, både Tjejvasan och Halvvasan går ju som en ögla från starten innan man passerar Oxberg. Det gick utför länge, superskönt. Flera backar var helt sönderplogade och man fick bara gilla läget och åka mellan vallar av nysnö, antingen ploga eller bara stå på. Här och där vurpades det, men det verkade inte vara någon som gjorde illa sig. När vi närmade oss Oxberg kom Lundbäcksbackarna. Segt och tungt gick det. Jag pratade lite med en åkare bredvid som tyckte det var ganska tufft att uppförslutet pågick så länge. Jag ryckte lite på axlarna inombords, tänkte kliv, kliv, överlev och var väldigt nöjd med att jag tagit det ganska lugnt de föregående 6 milen. Benen hade ork kvar.

I Oxberg bytte jag mössa och drack lite Cola hos Ola och Lena, som åkt dit. Ja, jag åt och drack det vanliga också. Började bli lite trött på allt det söta, men eftersom jag fortfarande var hungrig var det bara att tugga bulle. En bulle räckte ungefär 3 km, sen kom hungern tillbaka. Från Oxberg är det nerför till Hökberg. Korta kilometrar. Dessutom är det 9 km till Hökberg, sen 9 km till Eldris och därifrån är det 9 km till Mora. Tre korta sträckor kvar. Typ bara en Tjejvasa. Det här går ju bra, sa jag och drog iväg mot Hökberg.

I backarna ner från Oxberg fick jag sällskap med en tjej från Mora. Vi pratade om chips, skidåkare och lite vad som helst på vägen till Hökberg. Det var skönt att tänka på annat än skidåkning. Hökberg levererade det vanliga tilltugget och drycken. Sen en mycket god chokladkola som Lena hade med sig. Mindre än 2 mil nu. Kämpa på. Här någonstans fick jag koppla in pannbenet och börja mana på mig själv. Det blev skönare att ligga bakom än att dra om och faktiskt åka i närheten av min egen fart. Kom igen, Anna! Mindre än 2 mil kvar!

Det började skymma, ljuset försvann sakta. Till Eldris är det platt och bara att diagonala på. Spåren var oerhört sladdriga, och ibland visste man inte om det var skidspår eller spåren efter föregående åkares stavar som skidorna åkte i. Det blev ganska skumt innan jag nådde fram till Eldris, och de sista hundra meterna var det svårt att se spåren. Sen kom jag till ett vackert upplyst Eldris. Ljusslingor, marschaller och glada funktionärer som serverade kaffe till bullarna. Kaffet var ljuvligt! Hjärnan vaknade till och peppade igång kroppen. 9 km kvar! Längs spåren hade man satt ut marschaller fram tills elljusspåren började. Vid 5-kilometersskylten satt en klocka i en tall. Kvart i sju. Jag skulle klara det på under 12 timmar!

Nu var det bara att köra på. Eller alltså, gneta. Det fanns ingen körning i kroppen, men gnet, det fanns det. Jag pratade och hejade på de åkare som jag åkte bredvid. Snart framme!

Jag visste att det var många backar de sista 5 kilometerna. Jag tänkte att det inte borde vara fler än fem, men om jag räknade med sju så skulle jag bli glad när det inte var så många. Alltså räknade jag uppförsbackar. Gnetade upp, åkte ner. Gnetade upp, åkte ner. Det är 10 backar de sista fem kilometerna.

Kilometerskyltarna visade plötsligt 2. Publiken hejade och manade på oss, på andra sidan skogen ser ni Moraparken! Bara lite kvar nu! Där var den. Moraparken. Staka, staka, diagonala, diagonala. Tryck ut det sista ur benen nu, för sen är det vila. Runt kurvan på campingen. Massor av hejarop, koskällor och applåder bar oss fram mot Auckland-bron. PIP! Förvarningen gick iväg till alla som följde i appen och på sajten. Upp, ner och runt kurvan. Upplopp! Jag klarade det! Tårarna steg i ögonen och jag tryckte på med benen. Gasa, kräma ur det sista!

IMG_5960
Foto: Ola Karlsson Widmark.

Där! Målportalen! Med armarna i luften och tårar i ögonen gled jag över mållinjen. Jag kunde! Jag klarade det! HURRA! Ola fick en kram och jag torkade tårarna och kramade en medåkare som var lika glad som jag. Med tomma, stela ben gick jag och lämnade chipet, fick mjölk och varm saft och sen mötte jag Ola och hans föräldrar. Tårar igen. Lättnad.

IMG_5983
I mål. Äntligen.

Jag gick i mål 19:23. Sedan tog jag bussen till Prästholmen, hämtade min säck och följde lämmeltåget till ishallen där jag tog bussen tillbaka till målområdet. Fick en korv. En jättegod korv med bröd! Jag var ju fortfarande hungrig.

Vi åkte hem till Olas föräldrar halvvägs till Orsa. Dusch och mat. Spaghetti med köttbullar, det godaste jag ätit på länge. Sedan ramlade jag i säng vid tio, men det tog ett tag att varva ner och försöka smälta dagen. Jag hade klarat det. Jag åkte skidor från Sälen till Mora. Jag bröt inte ihop på vägen. Jag ramlade inte i nån backe. Jag klarade det!

Lycklig och trött somnade jag ungefär 20 timmar efter att min dag börjat.

Nerverna.

Tusen frågor. Ett svar: på söndag vet du.

Bland alla nojiga frågor som jag egentligen inte behöver ställa men som jag ältar ändå (ska jag ha med mobilen? hur kommer det vara på bussen till Sälen? kommer jag hitta en bra plats att lägga skidorna på? hur mycket kommer jag frysa i första backen?) har jag faktiskt kommit på en vettig fråga. Hur äter jag på söndag morgon? Vad ska jag äta?

Ja, men faktiskt. Bussen från Mora går mellan 04.00 och 04.30. Det innebär att jag går upp ca 03 och äter gröt. Men sen är det fortfarande flera timmar till starten och jag kommer att behöva äta en gång till. Vad ska jag äta då? Pannkakor? Smörgås? Banan? En bananskiva med honung på? Randi 🙂

Bananer. Jag tar med bananer på bussen. Punkt. Bestämt. Sluta fundera nu.

Race Report: Halvvasan

Äntligen! Så kändes det också. Vi skulle få avsluta vår halvklassiker, som egentligen skulle börjat med Halvvasan förra året men som pga brutna revben fick avslutas med årets halva.

Så här gick det till: Halvvasan är på en tisdag. Vi har inte sportlov. Alltså tog vi tåget mot Mora på måndagskvällen, efter att jag jobbat nästan hela dagen. Ola mötte upp utanför mitt jobb med skidorna. När vi kom till tåget insåg vi att precis ALLA andra också skulle med det tåget. Avgångarna före och efter hade blivit inställda, så det var smockfullt. Tjoho, trängas i flera timmar med några hundra människor med baciller…

Vi blev lite sena, men kom till Borlänge i lagom tid för att byta till nästa tåg. Bytte gjorde också snubben som under första halvan av resan stadigt verkat mer och mer förkyld. Nu satt han och hostade och rosslade öppet…

Vi kom fram, åt god mat i trevligt sällskap och fick prata gamla Vasaloppsminnen, förhoppningar och funderingar. Sedan åkte vi hem för att sova. Jag läste om Öppet spår måndag, där några verkliga hjältar och hjältinnor hade trotsat den sibiriska iskylan för att skida nio mil och nu visade bilder på förfrusna fingrar, rimfrost i ansikten och skadade kroppsdelar. Sov lite lagom bra.

Morgonen kom och det var bara -14. Svärmor kokade gröt till alla. Jag nojade lite över klädsel men tog till slut mitt vanliga underställ plus en extra löpartröja, mamelucker med vindpanel och mina vanliga skidkläder. Och så ullstrumpor, tunna och varma.

I Oxberg var det -12 och blåste istappar (kändes det som). Med vanliga vinterjackan över skidkläder och överdragskläder sprang vi mot nummerlapparna och stadiums lilla tält, där jag skulle köpa varmare vantar. Köpte ett par tumvantar som man kan dra på utanpå de vanliga skidhandskarna och stavarna. Tillbaka till bilen för att skriva på etiketten till nummerlappen och få upp värmen igen. Funderade och bollade med maken om kläder, hur skulle vi tänka? Hur skulle jag tänka? Åka med överdragskläder på? Åka med väst? Bestämde mig för att lämna överdragskläderna ändå och köra i de kläder jag tänkt, plus de nya vantarna. Knölade ner jackan i säcken det sista jag gjorde och hann in i startfållan med en minut kvar till start. Behövde inte stå och frysa!

När starten gick var jag varm om fingrarna i mina vantar och det gick rätt fort att få upp värmen när man väl kom in i skogen, där det inte blåste så mycket. Där det var mer öppet var det mest ansiktet som blev kallt. Alltså, mot Vasslan. Jag startade i Vasaloppsledet, med samma mål som mina medåkare – genrep och kanske seedning till söndagens Vasalopp. Det var skräpigt i spåren, det hade blåst ner mycket bark, lavar, barr och pinnar från tallarna och det kändes som att allt fastnade i tejpen under skidorna. Upp mot Vasslan gick det riktigt bra, jag tuffade igång och sedan gick jag på i ganska lugnt tempo. Drack vatten i Vasslan och kände mig pigg och sugen på mer.

Vägen mot Oxberg var inte alls lika lång som på Moraloppet (se HÄR) och jag dippade inte alls. Dieselmotorn tuffade på och jag hade både bra glid och fäste. Tog rygg på startnummer 330 som höll ganska jämn fart med mig.

I Oxberg fanns det bara kall dryck, något som mina nedkylda luftrör tyckte var trist. Jag stannade bara till här, benen kändes starka och jag tuffade på. Det blåste riktigt kallt på sina ställen och näsan försvann helt ett par gånger, men i Oxberg hade jag ändå blivit så pass varm att de nya vantarna hamnat i fickan. Fick sällskap med 330 igen och snackade lite innan han tog fart och försvann. Det gick lite långsammare ett tag, och jag funderade på att pausa. Jag är ändå rätt så lättlurad, för jag lyckades lirka med mig själv ända till Hökberg. Där snöade det ordentligt. Jag drack lite mer, klämde i mig en gel och drog iväg. 50 meter från Hökberg gjorde jag en nödlandning när skidorna högg i en himla massa bråte i spåret, men det var mest min stolthet som blev lite stukad. Tror inte nån såg…

Blev ikappåkt av 330 efter utförsbackarna och snackade lite om Moraloppet innan jag sackade efter igen. Glidet var ändå rätt bra och det gick bra att varva stakning och diagonalåkning för att inte bli för trött. Jag försökte tänka på att inte rusa iväg i uppförsbackarna och därmed inte dra på mig mjölksyra med ganska långt kvar. Laddade med sportdryck och en (fryst) power bar i Preems tält halvvägs till Eldris. Segade mig uppför den sega slakmotan och längtade till mål…

Eldris! Hurra! Mindre än milen kvar. Här fanns det varm sportdryck men inget kaffe. Försökte intala mig att det bara var spurten kvar, men den lätta gick jag inte på. Efter ett par km stannade jag och klämde i mig en gel som muta innan sista etappen började. Sedan var det bara att köra på.

Jag pratar rätt mycket med mig själv, och tror att det var rätt många av de andra åkarna som hörde hur jag hejade på mig själv när det blev tungt. Antar att alla gör det, men alla gör det inte högt…

Kilometerskyltarna är rätt trevliga när de räknar ner från 5. Kroppen hade börjat protestera här någonstans och farten sjönk lite, men jag hade långt ifrån slut på soppa. Sista kurvan före Mora är fantastisk. Som man har längtat. Ner under vägen, runt den skarpa kurvan och sen ser man Moraparken. 2 km kvar. 1 km kvar. Publiken hejar och klappar, man ser åkare som redan gått i mål komma gående mot duscharna i Moraparken. Sen kommer Aukland-bron. Chipet blippar i förvarningsläsaren och de som tar emot vid målet börjar spana uppför det långa upploppet mot kurvan.

Det är ett långt upplopp. Målportalen hägrar långt där borta, och jag tittar på publiken – små barn som klappar i händerna, förväntansfulla släktingar och vänner med kransar och dalahästar att hänga om halsen på sina Vasaloppshjältar. Precis vid målet stod svärfar med mobilen i högsta hugg och hejade. Armarna i luften – MÅL! Tittade på klockan – tio minuter bättre än Moraloppet! Åh! Även om man inte jagar tider så är snabbare tider inte otrevligt. Vi gick in och värmde oss medan vi väntade på Ola, som skulle komma i mål efter ungefär en halvtimme. Sedan ställde vi oss vid målet och hejade på alla andra som kom i mål och spanade efter Ola. Han kom efter ungefär en halvtimme och halvklassikern var klar! Vilken grej!

IMG_5926
Screenshot av min målgång från Vasaloppets målkamera.

Jag är nöjd med loppet. Jag hade energi kvar när jag kom i mål, även om jag självklart var trött. Kroppen kändes bra, stark och uthållig. Jag hade mindre ont i diverse kroppsdelar än efter Moraloppet.

Nu laddar jag om. Äter pasta, bröd och extra mycket av allt. Vilar. På söndag smäller det på riktigt.

En vecka kvar

Eller, som min svägerska säger, efter Vasaloppet är det vår. Alltså är det vår om 8 dagar.

Träningen är avklarad. Jag har gjort allt jag har kunnat.

Materialet är inköpt. Nya pjäxorna har testats och är godkända.

Nervositeten ökar. Jag nojar över allt från skoskav till hur kärva spåren är om det är -15.

Maten. Den ska vi knappt prata om. Eller är det just det vi ska göra? Jag gillar mat och äter gärna god mat. Jag har ingen komplicerad relation till mat, utan äter det mesta. Jag är nyfiken och provar gärna ny mat. Jag gillar inte fiskbullar, men det är det fler än jag som inte gör.

Så, varför allt detta skrivande kring mat? Jo, för den spelar en så viktig roll i min träning och prestation i skidspåren. Utan energi ingen åkning. Veckan som kommer blir speciell. Jag ska ladda med kolhydrater. Det blir inte svårt, för jag gillar verkligen kolhydrater! Men det går ju att få tunnelseende för mindre. Måste jag äta pasta till frukost, lunch och middag? Får jag äta onyttig, fet mat? Kan man äta godis?

Mitt svar är tydligt och kort på alla mina egna frågor: Ät det du vill. Ät det du tycker om och mår bra av. Ät lite extra stora portioner i slutet av veckan. Krångla inte till det.

Så det blir mitt budskap till dig som läser, oavsett om du ska ladda med kolhydrater till ett lopp eller om du är en sån som helt enkelt funderar på mat med jämna mellanrum: Krångla inte till det. Det är bara inte värt det.