Vilken grej, vilket lopp! Hur folk får för sig att göra det flera gånger är för mig en gåta… men idag är jag sååå mallig! Här är mitt Race Report.
Start 01:52. Cyklar genom lite regn i Vadstena och tappar nåt ur ryggfickan. Oklart vad. Kollar så att det inte är glasögonen. Hittar stabila ryggar och tar mig till Ödeshög fort. Noll koll på klockslag men min färddator håller koll på cyklad tid. Tar en gel varje timme, biter hål i plasten så jag slipper stanna eller tänka på skräpet. Ödeshög är lugnt och ganska tyst, folk är sammanbitna men positiva. Det är ju finfint väder. Släcker lampan. Rullar vidare och kommer på att jag inte vet var Gränna ligger. Studsar genom Gränna en stund senare, sen vidare mot Jönköping. Var Gränna före eller efter Ölmstad? Minns inte. Dricker kaffe och äter banan i Ölmstad i alla fall. Fina utförslöpor till Jönköping, här går det undan och jag kommer fram snabbt. Har blivit varnad för backarna efter Jönköping så min tanke har varit att pedalerna ska snurra lätt och jag ska inte bli trött.
Jönköping är ju längst ner på sjön! Wow, nu är det bara 2/3 kvar. Bara… ut ur Jönköping och mina medcyklister pustar och frustar. Några går uppför. Jag rullar på med lätta pedaler och kör om många. Härlig känsla! Ropar och hejar på dem jag kör om. Det är långt till Fagerhult.
Nu blir det svårt med motivationen. Dessutom blir jag sömnig! Får stanna och klämma en koffeinshot. Inser också att det var en sån jag tappade på första guppet i Vadstena…
Jag tar några ryggar, pratar med några medcyklister på vägen. Fler än jag har det tufft mentalt och vi peppar varann, hjälps åt att dra. Får stanna och kissa i skogen, så himla praktiskt det är med bibs… NOT!
I Fagerhult äter jag bulle, dricker kaffe och lite blåbärssoppa. Måste ju hålla mig vaken!
På väg till Hjo vill hjärnan att ögonen ska blunda, bara lite..? Nej! Stannar och klämmer i mig en gel trots att det inte gått en timme. Cyklar en stund med en farbror från Åmål som är allergisk mot backar. Börjar få kramp i tårna. Dricker mer. Det är ont om skyltar och jag undrar om Hjo har försvunnit. Till slut kommer skylten som säger 5 km till depå i Hjo! Hurra! Rullar genom Hjo och det är jättefint. Många morgonpigga är ute och hejar och tittar på oss knasbollar som är ute och cyklar. Kör på med bulle, blåbär och kaffe. Byter några ord med en och annan, försöker strö lite energi omkring mig. Det kostar mig inget men kan hjälpa den som får lite pepp att klara nästa backe. Eller nåt. Ut ur depån och jag pratar med två tjejer som startat timmen före mig, sen ser jag en bekant hängmatta! Där ligger Dorota och klappar fram cyklister. Jag stannar, får en kram och massor med pepp innan jag rullar vidare. Bara 13 mil kvar…
Efter Hjo blir ögonen trötta igen och det är fortsatt svårt med motivationen. Det är mycket skog och få skyltar, svårt att veta hur långt det är kvar. Min färddator har ont om batteri och har slutat visa fart. Jag inser också (efter en orimligt lång stund) att den har slutat räkna kilometer… det kan ju inte fortfarande vara 187 km jag cyklat… När Karlsborgsskylten kommer känns det riktigt bra, jag blir glad! Nu går det lätt en stund igen. Jag får sällskap av ett par killar som fått slut på energi. Vi växeldrar fram till kontrollen, pratar lite och får tiden att gå lite snabbare. I Karlsborg finns det kaffe, banan och nytt vatten och ny sportdryck till mina flaskor. Det är 35 grader varmt får jag veta, och jag ser flera som häller vatten över huvudet för att svalna lite. Över lag är stämningen god i Karlsborg. Jag får några hejarop på vägen ut ur kontrollen men ser inte riktigt vem det kan vara. Det kommer några rejäla backar och jag kommer upp i svindlande farter på väg nerför. De två milen till Boviken går ganska fort, även om de långa, sega uppförsbackarna inte är superkul. Kontrollen i Boviken är full av peppiga funktionärer och här verkar cyklisterna glada också. Kaffe, banan och lite vila tar jag. Plockar fram mobilen och tar en bild och skickar iväg. Ser en prognos om att jag ska få en sjukt bra tid men tycker mest det verkar osannolikt. Pappa skriver massor i chatten om tider och fart. Det är fortfarande långt kvar.
I Aspa luktar det pappersbruk. Backarna är långa och sega och hjärnan tycker att vi borde vara klara med det här nu. Hur länge kan man egentligen cykla? Passerar chipläsningen och svänger runt en krök.
När jag tittar upp kommer en mötande bil med ett bekant registreringsnummer – det är ju vår bil! Jag stannar och vinkar och Ola stannar också! Härligt! Jag berättar hur det känns, hur trött jag är och Ola är superpeppad! Det går fort. Snart är det bara sista biten från Hammarsundet kvar!!
Helena ska möta mig vid Stjernsund, strax före bron, har hon lovat.
Jag svänger runt och in på vägen som leder till Motala, spanar efter Helena. Precis innan det blir 2+1-väg kommer hon rusande över vägen! Hon har just kommit fram hon med, trodde att hon inte skulle hinna. Jag får kaffe, nytt kallt vatten och några kex. Hon har med massor av andra saker men jag är inte hungrig. Kan bero på den regnbåge av gel jag tryckt i mig… apropå det tar jag en sån också, innan jag kramar Helena och rullar ut mot de sista 45 km.
Jag delar upp vägen i huvudet: lilla bron, stora bron, depå. Sen nerför, Brattebrobacke, sen några backar till innan Medevi. Bestämmer att jag får gå uppför backarna om jag vill. Hammarsundsbron är lång när man åker bil – ännu längre när man cyklar. Jag kör på, växlar ner och pedalerna snurrar lätt och driver mig uppför. Lugnt och fint. Jag kör om många trötta cyklister på väg upp och är så pigg att jag rullar förbi kontrollen. Jag fikade ju nyss! Förbi Hammar, Harge och vidare mot Motala. Vägen smalnar av och det kommer ett gäng små knäppar. Det är trångt med både bilar, skåpbilar och lastbilar bland alla cyklister, men alla tar det lugnt och tillochmed de omkörande klungorna verkar ta det hela med ro. Brattebrobacke rullar jag uppför lika lätt som bron. Ner, upp, ner och upp. Sen kommer skylten jag väntat på – Medevi! Men backen upp till den kontrollen hade ingen sagt något om! Lång OCH brant! Jag kör på lättaste växeln och pratar med en man från Fredrikshof om varför det är en backe just här?!
Sen kommer depån. En kille sover i skuggan, cyklister kliver stönande på och av sina cyklar. De serverar bubbelvatten, så gott! Jag tar en sista gel och rullar ut. Nu är det mindre än 20 km kvar. Tar rygg på en liten grupp som håller bra fart. Pratar lite om hur mycket vi längtar till Motala och målet nu. Det kommer många snabba klungor på omkörning och jag funderar på hur fort det egentligen går i en sån där klunga. De flesta är sjukt organiserade och rör sig synkroniserat och snyggt.
Förbi Lemunda har Helena sagt att jag ska njuta av den vackra vägen och sånt. Jag gör mitt bästa, men tänker nog mest på att det snart är över. Ut på stora vägen och in i Motala susar vi. Nu är det många på vägen samtidigt, det är som att avstånden mellan cyklisterna krymper när vi närmar oss målet. Farten ökar också. Nu ska man pressa ut det sista ur sina stackars muskler (om man hade nåt kvar)… Börjar undra var det där målet är när jag ser en stor uppblåsbar portal – där! Där! Jag blir alldeles tårögd – jag har klarat det!! Jag som inte har cyklat längre än nio mil på någon runda i år, och som har kämpat med tankarna på att skita i det här ganska länge. Jag gjorde det! Plötsligt rullar jag förbi chipläsningen och sen är det tvärstopp. En stor klunga har nyss gått i mål och blockerar effektivt all väg framåt. Långsamt går vi, hur många cyklister som helst, längs den långa strandpromenaden i Motala. På båda sidor står vänner, familj och supportrar beredda med blommor, kramar och kameror.
Wow! Vi gjorde det!
Ola dyker upp på sidan med kameran och jag blir ännu gladare. Får en kram innan jag går vidare mot medaljerna och maten. Jag känner mig inte hungrig men tycker ändå att det mest logiska borde vara att äta nåt. Jag möter Ola. Får byta skor och får en kall vattenflaska, sätter mig på trottoaren bredvid cykeln medan Ola går och köper en skryttröja i tältet. Stämningen är på topp, alla är glada – tillochmed de som haltar eller har bandage nånstans. Vi går mot bilen och jag hämtar mat och en kall öl på vägen. Byter några ord med en kille som nyss kommit i mål och som gått in i väggen tidigt, men som lyckades komma igen och ta sig i mål (med paus för tupplur vid vägkanten). Överallt ligger folk och vilar i sina bilar och på gräsmattor. Det är smällvarmt ute och jag ser fram emot att åka hem, duscha och vila lite.
Jag är så stolt! Mallig, glad och sprallig! Jag gjorde det! Ensam (men ändå inte) cyklade jag 300 km runt Vättern. Det var fantastiskt väder, ingen vind, uppehåll, och molnigt på förmiddagen. Jag fick inga problem med cykeln, gick inte in i väggen och kraschade inte. Jag hörde nog en krasch i Bankeryd, där det var en lång utförslöpa med en skarp kurva, men jag såg inga andra krascher. Punkteringar såg jag många. Tappade energigrejer, lampor, reflexer och kläder. Pauser i vägkanten för sömn, mat eller annat. Alla slags cyklister cyklade på alla slags cyklar. Ingen var arg eller sur (egentligen).
Vad vill jag säga? Det var en fantastisk grej att göra! Svinjobbigt. Jag har lärt mig mer om mig själv och min kapacitet, kroppens förmåga att anstränga sig i så många timmar utan att gå sönder. Det är ju konstigt. Ibland är man ju helt slut efter en dag av ingen aktivitet. Ändå orkar man vara uppe ett helt dygn och cykla i mer än hälften av tiden.
Mot framtids segrar - Annas Vasalopp och andra lopp 