Det här är mitt Race Report. Det är inte en detaljerad beskrivning av hela mitt Vasalopp, för vissa delar är helt enkelt lite suddiga, diffusa. Inte helt orimligt när man betänker att jag faktiskt åkte 90 km på skidor, på 11 timmar och 23 minuter. Blankt. Jag ska ta er igenom hela min dag, den som började 02:48 och slutade typ 22:48. En 20-timmarssöndag.
02:48 ringde klockan. Det var inte tal om att snooza. Dels för att jag inte hade tid med det, men mest för att jag var för nervös. Hur skulle det bli? Vad skulle jag vara med om? Skulle jag verkligen klara det?
Etapp 1 var enkel. Gå upp, ät gröt, åk till Mora för att ta bussen till Sälen. Det var jag och Andy som skulle åka skidor, och Ola skulle skjutsa till bussen. När vi kom till Vasaloppsmässan var det fullt av människor med skidfodral, väskor med ombyteskläder och stirrig nervös blick. Plockade fram bussbiljettens QR-kod i telefonen, blippade in mig och gick mot en buss. Andy hade velat ta allra första bussen, men så blev det inte. Han var nog lite skuffet över det. Bussresan till Sälen var konstigt tyst. På en buss full av människor med gemensamt intresse kan man annars tänka sig att det ska småpratas en del, men på bussen var stämningen en helt annan. Sammanbiten och fokuserad. När vi kom fram sa busschauffören nåt kul: ”Försök att kliva av i samma ordning som ni klev på bussen, så hittar ni era skidor lätt i bagageutrymmet.” Skidåkarna i bussen skrattade nervöst och stelt. Klockan var typ 06.
Jag hittade ett skidfodral som såg bekant ut, öppnade och kollade att det var mina skidor innan jag gick mot start. Klokt, skulle det visa sig. Tog vägen om en lämplig bajamaja, och passerade de långa köerna till de främre startleden. Till min startfålla var det ingen kö. Bara att gå in och hitta en lucka för mina skidor. Jag la ut mina skidor, la ner fodralet i min säck och kollade på snöfallet, som lystes upp av strålkastare längs hela det långa startgärdet. Tog en bild och la ut på insta. Sedan stängde jag av telefonen och stoppade ner den i väskan. Ses i Mora.
När man står still på ett enormt startgärde som vibrerar av nervositet, fokus och lagrad energi (tack för formuleringen, Jacob Hård) blir världen lite konstig. Det är som att vara på en annan planet. Jag tog en promenad och drack varm choklad. Ställde mig i en kö till en bajamaja och stod där i en halvtimme. Sen gav jag upp och gick tillbaka till mina skidor. Jag fick leta lite, det var ju inte bara jag som ställt mina stavar precis så. Mer rutinerade åkare hade blinkande lampor på sina stavar. Någon hade en ballong.
Här nånstans började speakern ropa upp en person som tagit fel skidor och omgående skulle ta med de skidor hen tagit och gå tillbaka till sin buss. Skidornas rätta ägare väntade där med ett par andra skidor och stavar…
Nu var det nästan ljust. Speakern började ladda upp för start och friskis-ledarna på de höga podierna ledde uppvärmningsövningar för 15.000 skidåkare. Överdragskläder stoppades i säckar. Jag väntade så länge jag kunde. Skulle äta min sista banan strax före åtta hade jag bestämt, men bananen gömde sig i väskan och jag fick vara utan. Precis när jag lagt min säck på rätt ställe och bara väntade på start så blev jag hungrig. Typiskt. Start om fem minuter, jag är hungrig och kissnödig.
Sen rörde det på sig. Långsamt, som ett superlångt godståg satte sig skidormen i rörelse. I startled tio hör man inte startskottet. Det bara börjar. Klockan var åtta.
Sakta, sakta, gick Vasaloppet igång. Passerade första chipavläsningen i ett långt pip och sedan var det kö. Karlbergsleden, släng dig i väggen. Med stavarna så nära kroppen som möjligt saxade vi alla i ultrarapid uppför backen. Det småpratades, klevs på trugor och skidor. Ingen armbågade någon eller sa nåt ilsket, det var ju liksom inget man kunde påverka. Snubben i dinosauriedräkten var där. Han som var utklädd till viking också.
Det svängde, sen plattade det ut och vi passerade skyltar som markerade Vasaloppets högsta punkt. Sen var det myråkning och långsamt gick farten upp. Det tog ett tag att hitta en grupp som åkte i ett tempo som var lagom. Spåren var sladdriga och mjuka, och snön föll på oss. Tittar man på tv-bilderna ser det ut som väldigt välordnade rader av myror som kryper fram över myren. Publiken hade tagit sig ut på skoter – de kokade kaffe över öppna eldar och hejade på skidåkare. Det var en fin utflyktsdag, inte så kallt, inte så blåsigt, och med ett lätt snöfall.
Det var tyst, förutom frasandet av skidor mot snö. Alla var fokuserade på att hitta sin fart och passera de som var långsammare. Jag var hungrig. Skyltarna visade 86 km till Mora. Det kändes liksom inte som ett avstånd jag kunde relatera till, hur långt är 86 km? Till Smågan var det 7 km. Där tänkte jag äta en bulle för att tysta min knorrande mage. Efter ett tag kom vi till Smågan. Det kändes overkligt, var jag verkligen ute på det här äventyret nu? På riktigt? Jag hade tagit mig till den första kontrollen, där Kalle Moraeus brukar intervjua de som tas av första repet. Sen kom en liten stunds besvikelse – i Smågan får man inga bullar, bara sportdryck och vatten. Nåja, det finns bullar på nästa, tänkte jag och gav magen lite sportdryck innan jag åkte vidare. Den stora massan av skidåkare rörde sig genom kontrollen i lagom fart för att man inte skulle behöva stanna, utan kunde promenera på sina skidor och dricka samtidigt. Mot Mångsbodarna!
Det var platt myr till Mångsbodarna och det var bara att åka på. Staka, diagonala. Åka om när det fanns plats. Ta en bra rygg och ligga efter den och spara kraft. Jag tänkte att jag skulle kunna ta slut om jag gasade på för mycket, så jag la mig bakom andra som höll lagom fart och tog det lugnt. När vi kom till Mångsbodarna var jag jättehungrig! Som tur var fanns det bullar, blåbärssoppa och buljong. Hurra. Jag åt bulle, drack diverse varm dryck medan skidåkarna sniglade sig genom kontrollen. Hejade på SVT:s åkande reportrar på vägen ut ur kontrollen.
Mot Risberg. Det var backigt och segt. Vi passerade Tennäng, ett ökänt kallhål. Det var inte så kallt där, men det kändes ändå att det blåste till lite kallt ibland. Här blir det lite diffust, jag vet inte riktigt hur länge det var till Risberg, men klumpen av skidåkare tunnades ut lite hela tiden. I Risberg gjorde jag samma som i Mångsbodarna. Åt bulle, drack blåbärssoppa och buljong. Det gick bra. Skavsåret under foten från Halvvasan sved, hungern var där som en gnagande kompis och jag åkte på. Nästa stopp skulle vara Evertsberg. Halvvägs!
Jag visste att till Evertsberg är det lite längre än till de första tre, som det är ca en mil mellan. Dessutom är det bergspris för eliten i Evertsberg, så jag antog att det skulle vara klättring upp dit. Det var det, en ganska brant klättring. Jag hade ingen egentlig tidsuppfattning under loppet. Jag hade kommit till Smågan klockan 10, för där såg jag en klocka, men sen var inte tiden nåt jag egentligen tänkte på. Reptiderna har jag stirrat på sedan januari, eftersom jag har haft banprofilen uppsatt vid min dator på jobbet, men de var som bortblåsta ur huvudet.
Kliv, kliv, överlev, tänkte jag på vägen upp mot Evertsberg. Det var en saxande klump av skidåkare som gnetade sig upp till kontrollen. Där stod Ola och Lena och hejade! Hurra! Jag sniglade genom kontrollen, drack det vanliga och åt bulle. På andra sidan kontrollen fick jag kramar, torra handskar och torr buff, och förevigades av Ola. Sedan skulle det bli utförsåkning. Nu hade jag åkt mer än halva. Mer än halva Vasaloppet var klart!
14 km till Oxberg. Någonstans strax före Oxberg skulle jag komma in på spår där jag åkt förut, både Tjejvasan och Halvvasan går ju som en ögla från starten innan man passerar Oxberg. Det gick utför länge, superskönt. Flera backar var helt sönderplogade och man fick bara gilla läget och åka mellan vallar av nysnö, antingen ploga eller bara stå på. Här och där vurpades det, men det verkade inte vara någon som gjorde illa sig. När vi närmade oss Oxberg kom Lundbäcksbackarna. Segt och tungt gick det. Jag pratade lite med en åkare bredvid som tyckte det var ganska tufft att uppförslutet pågick så länge. Jag ryckte lite på axlarna inombords, tänkte kliv, kliv, överlev och var väldigt nöjd med att jag tagit det ganska lugnt de föregående 6 milen. Benen hade ork kvar.
I Oxberg bytte jag mössa och drack lite Cola hos Ola och Lena, som åkt dit. Ja, jag åt och drack det vanliga också. Började bli lite trött på allt det söta, men eftersom jag fortfarande var hungrig var det bara att tugga bulle. En bulle räckte ungefär 3 km, sen kom hungern tillbaka. Från Oxberg är det nerför till Hökberg. Korta kilometrar. Dessutom är det 9 km till Hökberg, sen 9 km till Eldris och därifrån är det 9 km till Mora. Tre korta sträckor kvar. Typ bara en Tjejvasa. Det här går ju bra, sa jag och drog iväg mot Hökberg.
I backarna ner från Oxberg fick jag sällskap med en tjej från Mora. Vi pratade om chips, skidåkare och lite vad som helst på vägen till Hökberg. Det var skönt att tänka på annat än skidåkning. Hökberg levererade det vanliga tilltugget och drycken. Sen en mycket god chokladkola som Lena hade med sig. Mindre än 2 mil nu. Kämpa på. Här någonstans fick jag koppla in pannbenet och börja mana på mig själv. Det blev skönare att ligga bakom än att dra om och faktiskt åka i närheten av min egen fart. Kom igen, Anna! Mindre än 2 mil kvar!
Det började skymma, ljuset försvann sakta. Till Eldris är det platt och bara att diagonala på. Spåren var oerhört sladdriga, och ibland visste man inte om det var skidspår eller spåren efter föregående åkares stavar som skidorna åkte i. Det blev ganska skumt innan jag nådde fram till Eldris, och de sista hundra meterna var det svårt att se spåren. Sen kom jag till ett vackert upplyst Eldris. Ljusslingor, marschaller och glada funktionärer som serverade kaffe till bullarna. Kaffet var ljuvligt! Hjärnan vaknade till och peppade igång kroppen. 9 km kvar! Längs spåren hade man satt ut marschaller fram tills elljusspåren började. Vid 5-kilometersskylten satt en klocka i en tall. Kvart i sju. Jag skulle klara det på under 12 timmar!
Nu var det bara att köra på. Eller alltså, gneta. Det fanns ingen körning i kroppen, men gnet, det fanns det. Jag pratade och hejade på de åkare som jag åkte bredvid. Snart framme!
Jag visste att det var många backar de sista 5 kilometerna. Jag tänkte att det inte borde vara fler än fem, men om jag räknade med sju så skulle jag bli glad när det inte var så många. Alltså räknade jag uppförsbackar. Gnetade upp, åkte ner. Gnetade upp, åkte ner. Det är 10 backar de sista fem kilometerna.
Kilometerskyltarna visade plötsligt 2. Publiken hejade och manade på oss, på andra sidan skogen ser ni Moraparken! Bara lite kvar nu! Där var den. Moraparken. Staka, staka, diagonala, diagonala. Tryck ut det sista ur benen nu, för sen är det vila. Runt kurvan på campingen. Massor av hejarop, koskällor och applåder bar oss fram mot Auckland-bron. PIP! Förvarningen gick iväg till alla som följde i appen och på sajten. Upp, ner och runt kurvan. Upplopp! Jag klarade det! Tårarna steg i ögonen och jag tryckte på med benen. Gasa, kräma ur det sista!
Där! Målportalen! Med armarna i luften och tårar i ögonen gled jag över mållinjen. Jag kunde! Jag klarade det! HURRA! Ola fick en kram och jag torkade tårarna och kramade en medåkare som var lika glad som jag. Med tomma, stela ben gick jag och lämnade chipet, fick mjölk och varm saft och sen mötte jag Ola och hans föräldrar. Tårar igen. Lättnad.
Jag gick i mål 19:23. Sedan tog jag bussen till Prästholmen, hämtade min säck och följde lämmeltåget till ishallen där jag tog bussen tillbaka till målområdet. Fick en korv. En jättegod korv med bröd! Jag var ju fortfarande hungrig.
Vi åkte hem till Olas föräldrar halvvägs till Orsa. Dusch och mat. Spaghetti med köttbullar, det godaste jag ätit på länge. Sedan ramlade jag i säng vid tio, men det tog ett tag att varva ner och försöka smälta dagen. Jag hade klarat det. Jag åkte skidor från Sälen till Mora. Jag bröt inte ihop på vägen. Jag ramlade inte i nån backe. Jag klarade det!
Lycklig och trött somnade jag ungefär 20 timmar efter att min dag börjat.
Mot framtids segrar - Annas Vasalopp och andra lopp 